Berättelser ur den tråkiga vardagen

För ungefär ett år sedan dog vår katt Skrållan. Hon var verkligen världens mysigaste katt, hon brukade komma och lägga sig i sängen med mig på kvällarna, då låg hon på rygg på min arm med tassarna över täcket. Hon var som en riktig bebis. Skrållan älskade att bli pussad på munnen, hon brukade komma och mysa med oss och sträcka fram nosen för att bli pussad. Skrålan var dock rädd för alla utom oss, vi tog henne från ett stall när hon var rätt så liten och då kunde vi inte ens ta i henne uta handskar. Med tiden blev hon dock den mest tillgivna katt jag någonsin träffat, men hon var det bara mot oss. Vi var de enda hon litade på. Skrållan blev antagligen överkörd av en moppe här inne på gården, tyvärr har ingen vågat erkänna det för oss. Beslutet vi var tvugna att göra, om Skrållans skulle få somna in och dö, var  det värsta i hela mitt liv! På något sätt var det som om hon visste för hon ville vara så nära oss som möjligt när vi var hos veterinären och när hon låg på bordet så ville hon vara precis vid mitt ansikte och att jag skulle hålla om henne. Hon dog i våra armar och både Jonas o jag grät massor. Nu står Skrållan på en hylla i Jonas rum, hon har inte kommit längre och vi vet inte riktigt var vi vill begrava henne för att det ska känas rätt. Egentligen borde vi begrava henne vid komposten nere i trädgården för där älskade hon att vara. Men vi kommer ju snart att lämna detta ställe o då vill inte jag lämna kvar henne där. Antagligen kommer hon få en fin bergavning när vi flyttat till huset, där ska hon få en plats att vila på!