Berättelser ur den tråkiga vardagen

Idag är det ett år sedan min mormor begravdes. Hon dog den 23 juli 2005 i en form av blodcancer. Hela sjukdomsförloppet gick så väldigt fort, hon svimmade hemma i köket och fick åka in med ambulans i början av april. Det visade sig vara cancer o de började ge henne cellgifter o allt som hör därtill. Vi firade morfars åttioårsdag, mammas femtioårsdag o mormors egen 82-årsdag på sjukhuset, allt i tron om att vi skulle få fira tillsammans ytterligare ett år. Den 17 maj kom beskedet att  mormor inte skulle överleva, cellgifterna hade inte bitit på cancern och det fanns inget mer att göra. Jag var den första i familjen hon berättade det för o jag blev så chockad eller något så jag bara sa att jag var tvungen att lägga på för vi skulle ha gäster (Jonas fyller år 17 maj). Någonstans inom mig vet jag att jag tyckte att hon lät ledsen när jag reagerade så, hon behövde säkert få prata. Det första jag gjorde var att ringa till mamma och berätta för henne o säga åt henne att ringa till mormor. Senare på eftermiddagen kom mamma o pappa hit för att fira Jonas, vi pratade om mormor, men inte på ett sådant plan att vi sa att det var slutet. Den kvällen ringde pappa för att se hur det var med mig, det var då tårarna kom o jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Den kvällen var den enda gången jag grät så mycket över att min mormor, min sjäsfrände som hon fakstikt var, skulle dö. Från det datumet blev hon bara sämre och iom att läkarna inget kunde göra så skickade de hem henne till morfar som knappt lärt sig att  ta hand om sig själv än. Min morfar som alltid verkat så skröpplig växte hur mcyket som helst, han tog verkligen hand om mormor och det gör man nog efter 53 års äktenskap. Men mormor blev aldrig bra, som hon faktiskt hoppades på även om läkarna sagt att de inget kunde göra. Intll sista dagen så pratade hon om vad hon skulle göra ifall hon överlevde. Onsdagen 20 juli var sista gången som mormor var vid medevetande när vi var där. Det sista jag sa till mormor var -Vi ses på fredag. Och hon sa- Vi får se....
När jag kom dit på fredagen "sov" mormor, hon hade fått lugnande och morfin redan på onsdagskvällen för att det var för jobbigt för hennes kropp att orka med. Hela torsdagen hade hon rabblat gamla psalmer de lärt sig i skolan o i sin dvala viosste hon att detta var slutet. Fredagen då jag kom dit helt ovetande var hennes sista dag i livet och vi var där nästan hela familjen. Natten mellan den 22-23 dog mormor, kl.12.00 väckte LAH morfar och kl. 12.05 gick hon bort. Halv nio på morgonen den 23 juli ringde jag till morfar och fick beskedet vi alla väntat, mormor var borta. Vi åkte in till mormor o morfar och tog ett sista avsked, det kom en läkare från LAH och dödsförklarade henne. Det var första gången jag såg och rörde en död mäniska, men tvärr såg den döda människan inte ut som min mormor, cancern hade förstört henne och hon var utmärglad i ansktet o hade nästan inget hår. Den 19 augusti var det begravning för mormor, det var min första begravning och jag grät ohejdbart. Jag och min kusin Anders var de som grät mest, om ca. 3 timmar för ett år sedan tog jag mitt sista asked till mormor. Jag saknar henne ännu varenda eviga dag!